Värme och ljus är förutsättningen för överlevnad under vintrarna i Finland. I denna berättelse eldar man i spisar och kakelugnar, tänder oljelampan på bordet och ger sig ut i mörkret med stallyktan i handen. På samma sätt är det lågan i idealistens bröst som håller entusiasmen vid makt och hänförelsens eld som åstadkommer stora ting under slutet av 1800-talet, de stora folkrörelsernas tid i Finland. I Ulla-Lena Lundbergs nya roman utgör Finns folkhögskola ett centrum. Själva grundandet är en triumf i sig och skolan blir snabbt en plats för entusiastiska samtal och diskussioner. Under förryskningsperioden står konflikten för både elever och lärare mellan aktivism och laglydighet. Folkhögskolan är opolitisk och bör vara en oas av lugn och civilisation, men när den nya rektorn, Arvid Mörne, börjar ordna skjutövningar på kvällarna har han ingen brist på elever som vill delta. Lundberg vore inte Lundberg om den här tiden, från Vasa brand och Krimkriget fram till inbördeskriget och 1920-talet, inte åskådliggjordes genom ett antal huvudaktörer. De är tre par ur tre generationer i samma familj som vi får följa från analfabetism över fruntimmersskolor och universitet till istadig skolvägran. Långa perioder måste Finlands öden stå tillbaka för det enskilda livet, alla personliga sorger, allt tvivel, hela det oändliga slitet under långa vardagar. Framför allt den allt uppslukande syrekrävande kärleken. Ulla-Lena Lundberg, är född på Kökar 1947. Under sin långa karriär har hon utvecklat ett stort och variationsrikt författarskap där fakta och fiktion förenas. Ur fakta växer en frigående fiktion; de skönlitterära metoderna ger i sin tur luft och rörelse åt dokumentarismen. Tydligast blir det här i Sibirien, ett självporträtt med vingar (1993) och essäsamlingen Jägarens leende (2010). Bäst känd är Lundberg för sina brett upplagda romaner, till exempel den s.k. Sjötrilogin 1989–1994, Marsipansoldaten 2001, och Is 2012. Is renderade henne Fi