Stämningen i Johan Bargums nya noveller påminner om Chopins etyder. Det finns ett sorgmod, en saknad, avsked, men det är långtifrån uppgivet, det finns också livskraft, humor och en glöd som bränner till när man öppnar luckan. Det är ofta ett barn som står i centrum, föräldrarna är omtänksamma och kärleksfulla, de varken dricker eller slår. Men de skiljer sig, flyttar bort, lämnar. Ska man säga det kort handlar det om: kvinnor som går, mammor som går. Barnet fortsätter bo med pappa, ibland med båda. Blir resultatet ett livslångt trauma? Inte alls, men nog ett minne för livet. Som vuxen blir han lämnad av sin kvinna som har hittat en annan, kärleken har slocknat, glöden med. Men livet går vidare, också han hittar en annan, och gör han det inte fortsätter livet ändå. Vardagen finns kvar, lite torftigare, men inte meningslös. Bargums personer hör hemma i en finlandssvensk helsingforsvärld - inte högborgerlig, inte arbetarklass. Ofta har pappan en firma, men den är inte särskilt framgångsrik, ofta skuldsatt. Frågan Bargum ställer i sina noveller är: Vad är det man minns? Minns man vad man tänkte i en viss situation? Minnet är opålitligt när det gäller detaljerna, sägs det i en novell. Men man kommer ihåg smärtan.