När Benito Mussolini tog makten i Italien 1922 var landet ett av de minst antisemitiska i Europa och de första 15 åren av fascistisk diktatur innebar ingen väsentlig förändring. Tusentals judar var medlemmar i fascistpartiet och det fanns flera judiska ministrar i Mussolinis tidiga regeringar. Men 1938 införde Italien långtgående raslagar för att möjliggöra samarbetet med Nazityskland. Judarna kom i och med detta att diskrimineras och så småningom att interneras. Fram till hösten 1943 skedde däremot inga deportationer från Italien eller från territorier ockuperade av den italienska armén. Regimen i Rom ansåg sig ha rätt att föra en italiensk judepolitik. Att överlämna judar, oavsett om det var till SS-patruller, franska gendarmer eller till Ustaas mördarband i Kroatien, var att signera dessa judars dödsdom. Detta skedde inte. Efter den italienska kapitulationen inrättades en lydstat i Italien, ofta kallad Salòrepubliken. Under denna period, då Norditalien var ockuperat av Nazityskland, radikaliserades den antijudiska politiken och judar kom att deporteras till de nazistiska förintelselägren av Heinrich Himmlers SS.