Brev från Rafael Donner till läsaren: “När jag var 16 år bestämde jag mig för att jag skulle bli en stor filmregissör. Orsaken stavas antingen tonårshybris eller mindervärdeskomplex. Eller kanske båda två, samtidigt. Jag började studera film. Småningom insåg jag att det här med att vara stor filmregissör varken är lätt eller så värst angenämt, men i min envishet försökte jag ändå.Och jag hade ju faktiskt något som kanske var värt att skildra: min far, Jörn Donner. Jag hade access, dokumentärfilmarens heliga graal, och idén om en dokumentärfilm föddes. Den skulle bli mitt magnum opus: ett personligt, intimt verk om en åldrande kändispappa och en existentiellt konfunderad son. Något spelades också in, men allt blev till intet. Jag insåg att jag endast kan göra ett verk om min far på hans villkor, genom språket. Idén fick nytt liv i en annorlunda form: En brevväxlingsbok om oss, om mig, om honom, om livet och döden. Den är skriven av själviska orsaker. Den är under inga omständigheter ett fadersmord. Det är entydigt så att jag måste få veta vem min far är, för annars vet jag inte vem jag är själv.