""Jag har varit deprimerad under cirka en tredjedel av mitt liv. 23 år 3 månader och 19 dagar för att vara exakt. Jag började med det när jag var 9 år 4 månader och 10 dagar. Det var när min mamma dog på canceravdelningen på Mejlans sjukhus. Eller så har jag hört det berättas att hon gjorde. Jag var inte där. Jag var väl för ung. För mig hade hon egentligen varit död sedan mitten av september 1969 då hon blev intagen eftersom jag aldrig fck besöka henne efter det. Det var synd för hon var en mycket trevlig mamma."" Marcus Groth skriver om sitt liv, och han gör det så uppriktigt att det nästan gör ont, och med den slags humor som får läsaren att inse att det egentligen är blodigt allvar. Det börjar med barndom och föräldrar i Helsingfors och på sommarstället på Karlö utanför Uleåborg, fortsätter med arbete och äktenskap (ingendera saknar utmaningar), och därefter livet som pappa till fyra barn - en minst lika krävande roll som de på olika teatrarna i Finland och utomlands. Marcus Groths liv ter sig både andlöst spännande och fyllt av sorg. Man håller andan när man läser, brister ut i gråt och skratt om vartannat.